heltklaar.blogg.se

Vad gör man när livet går sönder? Hur får man det att bli "normalt" igen? Hur hanterar man det tuffande tåg av känslor som ibland kommer upp till ytan? 

Min styrka är att jag har ett pannben som driver mig framåt till att lösa allt det som pågår i mitt liv på bästa sätt. Men mitt pannben är också min största svaghet, min akilleshäl. När jag slappnar av, sänker min gard och låter känslorna komma fram är jag lika skör som den finaste porslinskopp. De där dagarna när det gör ont i hela kroppen av saknad efter hur livet var förut, när förtvivlan sliter i bröstet (för såna dagar har jag ibland) låter jag tårarna komma. För jag behöver sörja, tillåta mig att vara ledsen, låta smärtan få komma fram en liten stund. Tillåta mig att ha dagarnar då jag inte är på topp, men de dagarna har jag hemma där jag är trygg. Där väljer jag om jag ska svara när mobilen ringer eller träffa vänner som vill ses. 

Hur går jag vidare i livet? Ja, det finns ingen manual för det. Det gäller att inte fastna i alla känslor, att inte bli ett offer, utan att ta kommandot över mitt liv. 

Min familj och mina vänner är min största gåva, utan dem skulle jag inte stå här. Ni står där stadigt som en ek och får mig att orka lite till. Min mamma, min fina, älskade mamma är mitt bästa bollplank, mitt stöd, den som kan se saker ur ett annat perspektiv och som med barsk röst får mig att rycka upp mig och fortsätta framåt. Samtidigt kramar hon om mig när livet ler och hejar på mig när allt rullar på bra. Du är helt otrolig och jag hoppas att jag kan ge dig lite av allt du ger mig…

Den 13:e september är det bara dig jag vill ha med mig in i rättssalen. Den dagen vill jag klara själv, möta dig den man jag älskat så mycket, men som svek mig så stort.