Sorg
Hej
Det här blir mitt sista inlägg. Ett ärligt och öppenhjärtligt inlägg om vad som händer när livet går sönder.
I tidigare inlägg har jag valt att berätta om den fysiska och psykiska misshandel jag varit utsatt för. Öppenhjärtligt och ärligt kan jag berätta att det som kommer efteråt när det gått en tid är det som är tuffast att lära sig att leva med. Tilliten
till andra människor, att våga släppa ner garden och låta människor komma nära. Rädslan för att bli sviken, bli tilltufsad och fyllas av så mycket sorg är det som varit svårast. Mina barns pappa har genom hela processen fram tills ganska
nyligen varit den jag kunnat luta mig emot, känt tryggheten att han vill mig väl, han har fått veta mina styrkor, mina rädslor och hur hårt jag kämpat för att orka gå framåt.
Tyvärr bakom mina rygg har han berättat för andra som inte har ett dugg med att göra vart jag bor, hur jag mår och vad som händer i det som varit en tuff och långdragen bodelning ifrån den man som gjorde mig så illa. Genom att berätta vart jag
bor har han satt min, vår son och min mammas säkerhet och mående på spel. Han har blivit tillsagd upprepade gånger att inte berätta, men ändå valt att fortsätta att göra just det. Till sitt försvar har han sagt "Jag tyckte att jag kunde
berätta",
"Min nya relation måste få veta."
Tryggheten drogs bort som en matta under mina fötter och jag landade hårt, golvades totalt. Jag kände mig förrådd, sviken, trampad på och jag blev fruktansvärt sårad. Hela min grund, min stabilitet var som ett tippande isflak. Sorgen över att inte vara
mer värd slog sönder mig totalt. Jag visste inte hur jag skulle orka att stå upprätt. Allt jag berättat i förtroende när livet var som skörats hade berättats för andra utan någon som helst tanke på att det är min sorg, min smärta, mitt trauma, mitt
liv som det hela handlade om.
Med hjälp av människor som vill mig väl, mina söner, svärdöttrar, min mamma och några få vänner reser jag mig sakta. Livet ska bli bättre, jag ska bli starkare och mest av allt så fortsätter jag framåt med de människor jag älskar❤️ nära.
Så relationen till mina barns pappa är idag obefintlig. Han har valt att låta mig sopa ihop skärvorna av det han ställt till med själv. Som förklaring har han sagt "Han vill inte ha något drama i sitt liv. Han vill ha det lugnt och tryggt."
Vad han inte förstår är att det är han som skapat de sista månadernas tjafs, när han valde att svika det förtroende jag gav honom när mitt liv gick sönder.
Det här inlägget handlar inte om att smutskasta en man jag älskat så mycket i så många år. En man som är pappa till våra fantastiska barn. Utan det handlar om att få berätta vad som händer när förtroenden sviks, när vänskap går sönder.
Idag sörjer jag vår vänskap, saknar den trots allt. Tyvärr kommer det här inte gå att laga. Jag önskar honom all lycka i livet. Alla människor har rätten att bli älskade, respekterade och få ett liv fyllt av lycka.
Kram❤️
