heltklaar.blogg.se

Hej

Det var ett tag sedan jag skrev och livet rullar på. Sakta har jag börjat känna mig hemma i det som är min nya hemstad. Tänk att det gått hela sex månader sedan flyttlasset gick nästan 50 mil norrut. Så mycket som hänt på den här tiden. Nya människor har sakta börjat få ta plats i mitt liv…försiktigt vågar jag släppa ner mina högsta skyddsmurar…bara lite, men lite är bättre än inget.

Tänk så olika vi svenskar är beroende på vart vi bor och hur livet såg ut när vi växte upp, men ändå så lika.

Som här om vecka exempelvis när en av mina damer på boendet lyssnade på Monica Zetterlunds "Sakta vi går genom stan". Hon sjöng med i texten och såg så lycklig ut. Jag frågade "Var han fin?" Hennes ögon glittrade och svarade " Han var jättevacker". 

Jag sa till min kollega "Den där låten är mitt Stockholm, en varm sommarkväll…gåendes längs Skeppsbron mot Slussen och sedan Götgatsbacken mot Medborgarplatsen. Ung och kär en varm sommarkväll med den där underbara ungdomliga nyfikenheten och naiviteten i det som är livet."

Varpå min kollega kontrade på bred jämtländska "Det var då man tog med sig tjejen upp på fjället".

Tänk så olika men ändå så lika. 

Här uppe har jag mött så otroligt vänliga människor, hjälpsamma och omtänksamma. Människor stolta över sina fjäll, sitt kulturarv, friluftsälskande som gärna åker skidor, fiskar, vinterbadar (något jag inte riktigt förstår tjusningen med), fjällvandrar, jagar och många av de jag lärt känna är hundägare. 

Livet vänder och jag har en tro på att det här blir bra. Naturen här uppe läker mitt hjärta och min trasiga själ. 

Att jag sakta vågar visa vem Lena är känns bra. Jag har mött en person som förstår, lyssnar och som samtalar. En fin människa  som är varm och öppen. En person som ser mig och som jag också ser och bekräftar. Långa samtal över en kopp kaffe, omtänksamhet och nyfikenhet på vilka vi är. Första stegen att våga visa vem och vad vi är och vad som format oss på livets resa. 

Runt min hals hänger ett kors. Den ger mig trygghet, värme och tron på något större. Vad det är får framtiden visa. Fram tills jag om jag kommer fram till det besöker jag gärna kyrkan för ro och stillhet. Kanske min vän vill följa med…vi delar samma känsla för vad kyrkan ger oss.

Kram och ta hand om varandra med värme och omtanke❤️